Om vi nångång tvivlar på om jag är mig själv så är det nog bara att sätta på Family Tree med Tv on the Radio. Börjar jag gråta är det jag. Det är som med Pavlovs hundar (ni som inte vet check it här).
Fast utan hundar, kött och klocka och mer med mig, toner och en gigantisk känslobomb.
Tårarna kommer ungefär hälften in i första versen ca 00:40. I slutet av andra versen kan jag dock se igen ca en minut senare. I slutet av låten är jag nästan förstörd och har redan hunnit trycka på repeat och när sedan trummorna drar igång vill man bara springa ut genom dörren och tro att det ska spruta konfetti och åka runt rosa moln överallt och allt ska vara som en enda stor karneval. Fucking kärlek. En jävla förälskelse. Men sen tar den ju slut och det är nog det sämsta som finns. Jag tror aldrig nån kommer förstå mig. Jag tror inte ens jag själv kommer komma underfund med det.
Hur många gånger får man köra en låt på ca 5 min på repeat utan att grannarna dampar? Kan man inte ha glitter på texten? Och regnbågar? Och mopsar som springer runt och bakelser i fina färger? Och enhörningar. En jävla massa enhörningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar