Varför känns det som när allt går lite för bra och man är helt nöjd och glad så är någonting "bad bond to happen." Man känner liksom det på sig lite i smyg och plötsligt så PANG kommer det! (Någon som känner igen sig eller är det bara jag och mitt jag-tror-på-ödet-och-att-allt-är-meant-to-be-skallen-av-allt?
Jag har börjat acceptera mitt jobb, har biljett till Peace & Love, får tusenmiljarderkronor för att jobba midsommarhelgen (på gott och ont), är supernöjd med lägenheten som jag redan börjat få ordning på, superfin balkong med sol ganska ofta, sommarpepp, helgpepp etc etc.
Igår lämnade jag mamis cykel i Kungssten (superfastlåst) över natten (den skulle bara stått där ett litet tag men sen blev det lite längre...) I morse var den inte där längre. Bara ett sönderklippt lås. Nu har jag en väldigt arg mamma och är ersättningsskyldig skallen av allt. Å.N.G.E.S.T.
-Jag övervägde ändå att hämta cykeln men eftersom jag har låtit min egna cykel stått där, halvlåst, massa ggr utan problem.
-Jag hade resväska med mig och fick skjuts av frittan så min lathet tänkte att det skulle gå bra, eheh.
-Jag hade också blivit varnad av mamma att hon dudar mig om det händer nåt med den å att vara försiktig...
-Cykeln är köpt i USA a la delux och är dubbelt så dyr i Sverige.
INTE COOL.
Öl fan öl ikväll ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar