FAMILJEN

ÅHHHHH. Har grävt ner mig i heteronormativitet o försöker få ihop ett satans arbete men de slutar mest med att jag bli bitter över världen men fortfarande inte vet vad jag ska skriva om riktigt. Men tänkte unna er en så jävla tänkvärd liten berättelse:

"Jag har kommit fram till att det har att göra med att någonting händer om jag väljer att ge min man en puss på gatan eller när jag i ett nytt sammanhang berättar om vilken vardaglig episod som helst som handlar om mig och min älskade.

Det handlar om leenden som är en tiondels sekunder för långa och ofta lite stela brist på följsfrågor eller vara tystnad. Väldigt få uttrycker något öppet ogillande. Men ärligt talat; jag kan till och med ta illa upp när människor tycker att det är toleranta när de säger att jag har rätt att leva som jag vill. Skulle någon komma på tanken att tycka att min heterosexuella bror har rätt att leva som han vill? Ibland inbillar jag mig säkert. Men emellanåt är omgivningens irritation så påtaglig:

Varför MÅSTE homosexuella alltid hålla på att manifestera sig? INGEN ANNAN pratar ju om sin SEXUALITET.

Nej det är klart. När min kollega, en kvinna, pratar om sin gubbes nya hobby, och vad svärmor tycker om att de bestämt sig för att fira jul utomlands, då handlar det förstås om NORMALT familjeliv. Till skillnad från då jag insisterar på att MANIFESTERA min mans och min HOMOSEXUALITET genom att berätta att vi har köpt en ny tvättmaskin."

//sexologen