FAMILJEN

Har en vag känsla av att jag kan vara förföljd. Ni vet han snubben som kanske inte har alla knivar i lådan, som hade en förmåga att infinna sig vid beryllbusshållplatsen just när jag skulle åka till badmintonen under typ hela min långa badmintonkarriär? Säkert en supersnäll kille som inte vill något ont i sitt liv, men han har en fantastisk förmåga att tjöta hål i huvvet på en o de värsta: han vill alltid visa sin lägenhet!. Skräckupplevelsen blev ju när han under cykelsäsongen, när jag hade vinkat hejdå till resten av de elitspelande badmintonproffsen vid dammen i slingan, bestämmer sig för att cykla ikapp mig. Har antagligen aldrig cyklat så fort i hela mitt liv, och hade det varit möjligt hade jag förmodligen cyklat tre trappor uppåt också.

Efter det har ett par gemensamma bussresor varit vad jag har sett av honom, TILLS NU. Med början under någon av de långa 90bussfärderna hem till far, då han flyttar sig på bussen sätter sig mitt emot mig och DESPERAT söker ögonkontakt med detta kom förstår minnerna av cykelturen tillbaka. Efter det har det spårat, han är överallt, med toppen av förföljningsisberget igår. Vandrar mellan lilla och stora butiken wassens i nordstan, ful som stryk efter en heldag på ett ytterst dammigt lager. Då sitter han där, i ett av dom jävla öppna cafeerna o ba HEEEEEEEEEEEEEEEEJ! Jag tittar diskret runt mig men inser ganska snart att det är mig han pratar med. NEJ tänker jag o plötsligt blir nordstansgolvet jäääligt intressant. Nåväl, kommer tillbaka till den stora butiken och det är äntligen dags att gå hem, trodde jag. Men det man inte har i huvudet får man ha i benen som min pappa brukade säga, jag har en nyckel runt halsen som ska till lilla. Går med bestämda steg förbi snubben, som då (vilket sammanträffande) skulle åt samma håll. Lyckades dock skaka av honom.

Åkte till Sportlife och körde slut på mina ben, gick till frölunda torg för att inhandla lite föda, står sedan helt stelfrusen och inväntar bussen. Som tur va slapp jag vänta ensam, för där är han igen.