Namn åsido, släkten främst

Okej av någon anledning spårade jag ur på fritz uppmaning nedan.

Det var en gång ett antal år tillbaka. Familjen, som vid det laget knappt var medvetna om sitt släktskap, skulle bege sig på semesterresa till det idylliska lilla samhället Tourettes de Mar. LLoret de Mar om man ska va petnoga och [jorätt de maaar] om man är jobbig. Även om man vid det laget inte hade en aning om att man delade en del mer och mindre gynnsamma genuppsättnigar så hade man ändå någonting på känn. Kanske var det den känslan som gjorde att samtalet gled in på några av de yngre i resesällskapets mindre priviligerade uppväxter. Historier från ett antal av ukrainas allra mest luggslitna barnhem, där de små pojkarna hade stött på skäggiga bambatanter, hemmagjorda blonderingar och rave-färgade nätstrumpbyxor kom upp till ytan. När de nu pubertala pojkarna på bussresan mot Spaniens pärla för första gången berättade om sina upplevelser och på näthinnan fast etsade syner rann en och annan tår nedför deras fjun-skäggiga kinder. Man skulle lätt kunna tro att minnet av mandomsprov bestående i häv av liten vodkahink som femåring eller tanken på hur en skvätt kvarglömt kärnkraftsavfall på den asfalterade gården brände hål i de (nästan) splitternya tubsockarna som nån välvillig partille-johnny lämnat i en UFF-container fick pojkarna att gråta av sorg, men icke! Istället var det lyckonostalgiska tårar. Tårar som saknade den trygga, familjära stämningen på branhemmet och den gemensamma undran bland alla pojkvaskrar där - vem är min far?

Två av männen i församlingen på bussen var dock ett par år äldre. De satt mest tysta under pojkarnas historieberättande och tyckte sig känna igen något i vart ett av de små naiva ansikterna. Männen funderade på om det var den kroniskt orena hyn de kände igen från sina egna tonår, eller kanske rent av grannens mohawk-frisyr? Tillslut började pusselbitarna falla på plats. Bilderna som nu projicerades fram i männens huvud visade kvinnor från ukrainas alla hörn. Kvinnor men bröst ner till knäna, kvinnor med lite för stora muskler för att helt säkert vara just kvinnna, kvinnor i höga vita lackstövlar med stilettklack och kvinnor med torskar som arbetsgivare. Insikten som började ta form i männens huvud var en smula omvälvande. Utan att tänka på det vände de sig mot varandra och såg sina egna tankar speglas i en mycket vacker mans ögon mittemot. Där och då fann far och far varandra. Två män som levt samma tvivelaktiga liv, försörjt sig på buffel och båg längst ukrainas smala landsvägar och som låtit sig roas av kvinnor i de gråa små hålor till byar de passerat förbi. Männen insåg nu att de inte bara var två män som just funnit sin själsfrände utan dessutom fäder. Fäder till ett gäng pojkar i olika åldrar, men med samma lätta ukrainska brytning som nu av någon underlig anledning hade kommit att hamna på samma buss påväg till en av spaniens exklusivaste semesterorter.

Fäderna, som hade det östeuropeiska tänket, kände ingen anledning till att dra ut på någonting utan lade fram sin "Teorin om Familjen Gödh" för pojkarna. Efter några minuters intensivt pusslande med födelsetal, byfestivaler, graviditetsmånader och mediokra dejter som avslutats med ett "spatsiba för maten och hejdå" kom man fram till att det hela nog kunde stämma. Kanske var det en familj som satt där på bussen. Fäder och söner med samma blod pumpandes runt i ådrorna. Allting tydde på det. Det va den lille pojken, Sladdis, som hade komit till då en utav fäderna hade åkt tillbaka till hemlandet ett antal år efter att han egentligen flyttat till Sverige och därav pojkens ringa ålder i förhållande till de övriga. Sladdis var precis som alla sladdbarn bortskämd och i stort behov av uppmärksamhet men väldigt söt och lekfull. Alla de övriga sönerna tycktes älska att leka med lillgrabben. Matis var näste son. Det var en rund och go liten pojke med stor aptit på livet (bland annat). Denna sonen verkade ha en humor som fick de övriga grabbarna att kikna av skratt. Slappis va den av sönerna som hade suttit mestadels tyst under berättelserna från barndomen. Inte för att han inte hade något att säga utan för att han helt enkelt inte orkade bry sig. En smula håglös alltså men med ett väl utvecklat sinne för Klipp&Klistra vilket värdesätts mycket högt på ukrainska företag där det ofta finns något att limma ihop. Efter ett tag drog han en av farsorna åt sidan och ville höra om den romantiska kväll då han blev till. Dessvärre var fadern ifråga tvungen att krossa den lille romantikerns hjärta. Mer om den en annan gång. Med ett par glasögon utan styrka nedhasade på nästippen satt Snillesonen och log inställsamt mot fäderna som inte riktigt förstod när denne mycket speciella pojke försökte berätta om sitt intresse för mikrobiologi. Fäderna tröstade sig dock med att deras framtida försörjning förhoppningsvis var säkrad samt att denne son tog hand om sina småsyskon som om han vore deras far. Ett stort hjärta hade han alldeles klart vilket skulle kunna låta fäderna slippa undan en del besvärlig ansvar med föräldramöten och annat trassel. Näste son gjorde tafatta försök att får uppmärksamhet och kärlek av sina nyfunna fäder genom att bjuda in dem till diverse svartklubbar i Londons utkant där han utlovade hög kändisfaktor men var noga med att påpeka med att han skulle "skämmas som en polack på en hästrygg" om fäderna inte bytte manchesterbrallorna mot ett par svarta cheap monday. Det var credsonen sätt att visa sin uppskattning. Även om han ville verka cool så var hans höga pepp-faktor inte att ta miste på och den smittade effektivt av sig på allt i hans omgivning. "Ett litet lyckopiller" skrockade Gödhfar och tänkte sig väl närmast en jämförelse med diverse förbjudna substanser han intagit på ett gästabud i norra ukraina. Med en hjärta-och-smärta-låt av john/jack/joshua/mayer/johnsson/radin på repeat i ipoden satt dottersonen och kände sig lite utanför. Det luktade svett och snus. Tillsist tog han sig dock mod och frågade om fäderna ville leka 20 frågor. Detta var givetvis något som uppskattades och framförallt det faktum att dottersonen var alldeles för snäll för sitt eget bästa och lät fäderna vinna varje gång. Ett lyckligt leende spred sig över de båda äldre männens ansikten. En som redan hade krupit upp i Gödhfars knä var lille Janos. Han var så nära ett kärleksbarn en prostituerad ukrainska med leopardbehån utanpå t-shirten och en MYCKET enkel ukrainsk luffare någonsin skulle kunna få till. Dock krävde han vad man i hunduppfostringsböcker skulle kalla för "en mycket fast hand". Fäderna kände igen det svajjande humöret från en kvinna i Kievs förorter. Schteksonen försvarade sin seglarjacka med att den var "top notch" och undrade om fäderna hade hört talas den sofistikerade drink som blivit uppkallad efter honom. Det hade fäderna inte, men de ville gärna höra vad den innehöll? Receptet krafsades ner på baksidan av ett NK-kvitto. 1fl Jeltzin + 1fl ramlösa. Fäderna kände att den här sonen skulle nog bli svår att hålla i schack, men de visste samtidigt att de älskade honom mycket.

En timme senare kom Sladdis krypande genom bussgången och höll upp ett slitet fotografi. Det föreställde en pojke med bus i blicken. Fäderna skrattade och utbrast i kör: Svetlana! Det var namnet på det lille busfröets moder. Man hade aldrig tråkigt med den kvinnan konstaterade sportfar drömmande. Creddis, som satt och smoothade på ett säte bakom fäderna, inflikade att man hade minsann aldrig tråkigt med den loste sonen på bilden heller. Sladdis, som trots sina unga år hade ett mycket utvecklat känsloliv, uppfattade en svag skugga av saknad över creddis ansikte och tog sin brors hand till tröst.

Gödhfar, som är mycket för livets goda och allt som hör därtill, la en arm om axlarna på sin nye livskamrat. Denne påstod sig vare en sportig typ, men det yttrade sig sällan i handling. De lutade sig tillbaka och tänkte bägge två "det här kommer bli en resa att minnas!"


Det var väl i stora drag historien om hur familjens medlemmar fann varandra. Fler historier finns om kusiner, musikaliska farbröder, älskvärda sysslingar och halvsyskon.